Vet knappt vilken dag vi har, idag. Sedan i lördags har det som bara blivit en gegga av allting. Dels pga mitt huvud, men också pga ett riktigt jobbigt besked som väntas. Är sjukskriven så ligger bara hemma i min säng, räknar dagar, timmar och minuter. Ser allt bara segla förbi. Känner ångest för saker jag inte gjort, eller saker jag gjort.

Just nu finns det inget viktigare än min familj, tänk att det ska behöva komma en uppenbarelse för att man ska bli påmind. Nu tar vi en dag i taget. Men i helgen åker jag förmodligen hemåt. För vet ni, familjen går före allt.

Ibland uppstår scener som får mig att förstå vilket fantastiskt liv jag egentligen lever. Uppenbarelser. Men hjälp vad mycket det är kvar av mitt liv. Så mycket som ska upplevas och klaras igenom. Vi börjar imorgon. En riktig jobbvecka har jag haft med jobb varje dag utom idag, så söndag har varit en riktig söndag. Sovmorgon, sen frukost i soffan, tvspel, städning, bowling och sist men inte minst tacos och BECK. Helt perfekt.

Imorgon är det återigen måndag med jobb måndag-fredag, men klämmer in ett pass på dagis på onsdag. Omväxling är fantastiskt och längtar ihjäl mig efter ungarna. Men hjälp, tänk om dem intrimmar ihåg mig. Var ju ändå 3 veckor sedan sist, nu.