Idag är det tre veckor sedan jag lämnade Umeå för sommarlov. tre veckor. 21 dagar. så lång tid sedan jag träffade johan. som jag i ca 7 månaders tid sovit med varjevarje natt. har gått max två nätter och två dagar då vi inte setts. på 7 månader. är inte det en konstig omställning så vet jag inte vad ni anser vara omställningar!  men imorgon så ses vi äntligen igen och det känns så bra i hela mig. det pirrar i min mage av bara tanken på morgondagen. hur jag ska få se min johan på lång väg. hur jag nästan kommer att få bromsa mina fötter längs marken mot honom. för att inte lägga i högsta växeln och springa omkull allt som kommer i min väg. samtidigt så kommer jag att få släpa fötterna längs marken för att komma närmare honom. ungefär dem två känslorna har jag! det pirrar så ofantligt mycket i magen. har inte sett eller rört honom på tre veckor. morgondagens första ögonmöte och omfamning kommer att kännas i hela kroppen. jag kommer att vara världens lyckligaste. jag skulle vara nöjd om vi fick tillbringa en vecka tillsammans på hotellet på arlanda. men nu ska vi få åka till spanien. och det känns så obeskrivligt. underbart. bäst. jaaaa!! är så lycklig just nu. har ändå mått så jäkla bra dessa tre veckor. fått träffa underbart fint folk. tagit tag i så mycket viktiga och bra saker med mig själv. känns så bra! jag är för första gången på väldigt länge nöjd med mig själv. är ofta nöjd med det jag har. men inte med mig själv. men nu känner jag den känslan och det känns bäst. men nu ska jag snart sova. klockan ringer 11.00. då blir det ett intervallpass och en promenad om det hinns. lovat mami att dammsuga huset så det ska göras. posta två brev. packa det sista. duscha och raka benen. packa det allra, allra sista. 16.30 kommer farfar och då går "tåget". mot arlanda. mot johan. mot spanien. mot torrevieja.