och p.s
jag vet, men fick det än mer bekräftat idag, att jag är världens mest känsligaste människa. och den som har väldigt konstiga och känsliga funderingar. 
jag satt helt manisk och lyssnade(hade mina hörlurar i, men utan musik, för att ha alibi) på fyra personer med funktionshinder idag på lunchen. Det är så fantastiskt. Jag vet inte vad det är. Men jag känner sådant medlidande, varför? JAG VET INTE. Dem kanske är så sjuuukt mycket lyckligare än vad många av oss är. Men ändå. Jag vill att dem ska se mig. Som jag ser dem. jag försöker alltid att le mot dem, så att dem ska le tillbaka mot mig. Men jag får aldrig ögonkontakt. Det känns som att dem är rädd för allmänheten. DET skrämmer mig.