Vet knappt vilken dag vi har, idag. Sedan i lördags har det som bara blivit en gegga av allting. Dels pga mitt huvud, men också pga ett riktigt jobbigt besked som väntas. Är sjukskriven så ligger bara hemma i min säng, räknar dagar, timmar och minuter. Ser allt bara segla förbi. Känner ångest för saker jag inte gjort, eller saker jag gjort.

Just nu finns det inget viktigare än min familj, tänk att det ska behöva komma en uppenbarelse för att man ska bli påmind. Nu tar vi en dag i taget. Men i helgen åker jag förmodligen hemåt. För vet ni, familjen går före allt.